Detta är lite drypande. Klockan är efter 4 en onsdag morgon i Nôrge, har sett på Buffy The Vampire Slayer nu i 8h... Minst. I två avsnitt vrålhånglade hon med Angel (Therese vrider sig i plågor, blandat med förtjusning och avundsjuka), på slutet i ena filmen fick de till det helt och hållet -gratulerar- (jag tänder på vampyrfilmer, eller på vampyrerna i den, verkar inte bättre....) men en enda gnutta sann lycka och tillfredställelse tog ifrån honom den männskliga själv han fått och nu härjar hans gamla jag ute på gatorna.
Buffy har givetvis svårt att den hon älskat blivigt den han blivigt. Dräparen och vampyren, -aldrig ämnade för varandra men ändå en sådan stark kärlek.
Känner lite gemenskap med dem. En sorts sorg, en tyngd. Man träffar den rätta men ödet vill annorlunda.
"My love has turn out to be a vampire " ~Love U forever~
